På 20-30 talet förekom myrslåtter. När bönderna hade odlat upp mer mark så slutade man med den typen av slåtter. Dock fortsatte det i mindre skala och togs tillvara av de som hade djur men lite mark. Ännu i mitten av 1950-talet slog Rune Jonsson på Nygården i Valla Husmyran vid Fisksjön med slåttermaskin. Slåttermaskiner användes i allt större utsträckning. Även det gräs som växte i dikesrenar togs tillvara. Hästar var det man till största delen använde sig av i arbetet med höet, fast traktorer började komma i slutet på 1950-talet. När höet var bärgat och instoppat i ladorna togs kreaturen hem för bete på de lägdor som tidigare skördats.

Mjölkmaskinen introducerades, även den på 50-talet då handmjölkningen till stor del hade utförts av kvinnorna på gården. Dock upphörde ej handmjölkningen helt, då man var noga att få ut all mjölk från korna. Om jordbruk och fiske var den huvusakliga sysselsättningen på vår, sommar och höst så var arbetet i skogen på vintern där många arbetade. Det handlade då om kolning, röjning samt förberedelser för flottningen. När maskinerna började användas till barkning och fällning förlorade många sina jobb. Det uppskattas att cirka 200 personer i Håsjöbygden då fick sluta med skogsarbetet. På de flesta gårdar fanns i regel ett trädgårdsland, där det odlades en hel del livsmedel som grönsaker av olika sorter. Detta för att dryga ut försörjningen. Bl. a. odlades, ï första hand korn, som maldes till mjöl. Även havre och råg odlades i mindre omfattning. För kreaturen maldes korn till gröpe. Förutom hö skulle de ha grönfoder, vilket var en blandning av olika sädessorter. Även rover, som maldes i kvarn, gavs till korna. Man åt i första hand vad gården producerade, kompletterad med inköp i butikerna. Sill var en vanlig mat. En del affärer hade en stor tunna med saltsill vid disken där man fick ta sitt inköp med en tång. Det fanns även mindre pytsar med så kallad norsk fetsill.

Separering och kärning gjordes överallt hos de som hade mjölkkor. Detta upphörde till stor del när mjölken fraktades med mjölkbil till mejeriet. För att kyla ned mjölken i väntan på att den kördes till mjölkpallen, sattes mjölkkrukan i träkar fyllda med vatten. Det fanns även enklare kylanordningar som doppades ned i mjölkrukan och där vatten från en vattenutkastare kopplades till anordningen. Av vattentrycket cirkulerade rören hela tiden inne i mjölkkrukan.

Till skolan fick man gå. För en del var det en lång väg och speciellt på vintern var det besvärligt. Mycket hemläxor var det och läraren kontrol-lerade att eleven inhämtat det som begärdes. Lathet i skolan kunde bestraffas på olika sätt. En del lärare kunde använda sig av bryska metoder.

Elektriciteten kom till bygden under första världskrigets sista år, 1917-18. Leverantör av strömmen var en mindre kraftstation i Ragunda, Högforsen i Gerilån. Spänningen var då 110-190 volt, inga mätare fanns. Man betalade en fast avgift och ett visst pris per lampa, samt en avgift på 10 kronor för s k husbehovskraft. Den kraften var avsedd för bl a tröskning och vedkapning. På 1950-talet ändrades spänningen till 220-380 volt och mätare installerades överallt. Hammarforsens Kraft AB övertog leveransen av el till bygden och dess invånare.

En historisk återblick ger denna berättelse om Håsjö. Den gestaltar ett från den tiden vanligt liv i en jämtländsk by från 1950-1960 talet.

En berömd skidprofil, Alfred "Håsjö" Dahlqvist, även kallad Håsjökometen härjade i skidspåren och rönte stora framgångar i slutet av 1930-talet och några år i början på 40-talet. I spåren for han fram i diagonalstil, som han hade anpassat efter sina egna förutsättningar och idéer. Karaktäristiskt var hans mycket framåtlutande hållning. I tävlingsspåren hade han extremt korta stavar. På träning hade han dock något längre. Här kan du läsa mer om Håsjökometen!